SKOGSPROVOKATIONER

Snart gick vi skogsledes mot järnvägsspåren och det eländiga allvaret, upp till midjorna i mörker. Staden, som ett innehållslöst kadaver, väntade där den framför oss låg på att något skulle slå an en ton, eller vilken annan som helst bot mot dess oändligt barnsliga stumhet. Vi gick så, med det så kallade anslaget i beredskap och vi var klädda i filt, och just där föreföll det under några ögonblick som så, att vi trodde oss ha fört någonting med ut ur skogsbrynet; vi trodde, innan vi slog oss för pannorna av bedrövelse eller insikt, att alla våra ägodelar fortfarande rymdes inom några enskildas famnar.

Sedan floden, sedan vidare utför, mot tankebrinken - där blev vi stående.

NEDSKRIVET

Några gamla ord, nedskrivna på ett digitalt men åldrat papper: min vardag, som blivit en analogi, ser visst nöje i att, liksom hos drömspelskristins tvångsmässiga klistrande, förtäta springorna mot omvärlden. Skillnaden mellan mitt företagande och Kristins, är att hennes är meningsbärande; ja, någon har faktiskt tillförsett henne med klister.

"DEN DÄRA TYSTNADEN"

På tystnadsstråket i solkhettan igår började jag i min djupaste gravs allvar fundera på alla dessa förbigångna artighetspromenader och artighetsblickar och detta det förbigångna artiga välmåendet och slutförde alltjämt i samma fulla allvar tankarna vid all den dårskap som syftar till att detta överhuvudtaget skulle innebära förluster och förlorad tid: ”Men Aristoteles sa ju…”.

En vän ringer ibland. Har vi ingenting att tala om kan vi åtminstone låtsas som om den inledande tystnaden står tät: i full men outtalad ärlighet om vad för mindre påfallande tankar som nu ligger bakom sitter vi i respektive geografiska belägenheter och suckar sådär undermedvetet som man bara förmår efter en mångårig vänskap till varandra, inom vilkens omslutning denna oundvikliga beskådning av den förfärliga uppväxt och utvecklingsprocessen lever halvt kvar i halvbegravda andningskringfamlande halvsanningar. ”Ett slags trygghet”, får vi nog beteckna det.

OM SAMTALET PÅ FÄRJAN

Jag har några rader i tankarna. Såväl land som vatten förekommer i dem och varje gång land och vatten förekommer i samma mening brukar jag frihetsberöva den med stränder, som förstås är imaginära, men icke desto mindre tankerevolutionära, och när väl stränderna blivit geografiskt inlemmade i bilden blir allt plötsligt så sentimentalt, sedermera nödvändigt att bortfäktas. Överhuvudtaget fäktar jag nuförtiden bort allt som har med litteratur att göra, märkligt nog har jag förlorat det tidigare så vitala läsnöjet; även om jag ser det som ett temporärt uppehåll har jag tvingat ögonen till ett antal läsförsök under dagarna som gått, senast slutade det med en påfallande irritation över en flugas enträgna kringfarande i rummet, men det hela var vid skärskådning inget mer än en famlande bortförklaring. Jag blir väl läsinvalid för en period. Det får väl gå. Och man kan väl inte förtänka mig, tänker jag, som redan i min barndom hade svårigheter med tidskrävande företaganden. Nöjet i läsandet förefaller nu vara friheten att kunna slå sig ned i ett absolut maktsäte.

Emellertid: raderna är av Forssell och till skillnad från författaren är de gravlösa. Mörkret färdas, till lands och vatten. Sedan stränderna, därtill en oupphävlig isolation, som jag alltjämt uppehåller tankarna med. Stränderna och denna förhatliga sentimentalitet. Denna förhatliga sentimentalitet och dessa tillflyktsstränder som är själva textens avfall. Rent överskådligt försöker jag betrakta det hela som en dualistisk, inre samtalsmodell: man står vid en strand och längtar till en annan; man passar över ena menlösheten till en andra. Nåväl, kanske får vi kalla den anti-dualistisk, tänker jag sedermera när det vatten som utgör mellanområdet inte bryr mig det ringaste, det är förpassandet som vinner min besatthet.

Det är nu augusti och hösten på annalkningsstråket. Staden här är så njutningslös och skenbart och fåntrattigt nonchalant. Helt riktigt efter trendens föreskrifter. Jag försöker vara progressiv, och ser liknöjt på liknöjdheten, detta som om något genom allt motstånd skulle fastna på näthinnan.

RUM I RÖRELSE

Höst och Dagerman, höstens begivenheter septembers nyutgåvor, septembers nyutgåvor de största av årstidens förbehåll. Jag kan knappast tänka mig någon bättre månad att tillskriva den dagermanska själastämningen än september. Gott val där, Norstedts, även om det nog skedde under andra premisser. Ormen och De dömdas ö ges liksom Tysk Höst och Bränt barn ut samtidigt; nog finns där en avsikt i de någorlunda tematiska sammanslagningarna. Under sommaren har det hänt att jag av nyfikenhet efterfrågat de två förstnämnda titlarna i somliga av Stockholms antikvariat och nästan uteslutande mötts av konstaterandet att det ska råda en viss dagermanfeber i landet, men titlarna har de dessvärre inte i lager, och svaret på febern är dimmigt, men Dagerman har väl alltid varit så kallad ynglinglitteratur och det torde väl spekuleras i om trenden numera är större än namnet; åtminstone har jag förstått att dagermanfebern är en epidemi som går i cykler, kanske är detta inget märkvärdigt när det talas om sådan obligatorisk litteratur.

Så, i väntan på årstidernas omdaning:

Sedan har jag även bedrivit läsning av Freud, Jung och Sacks, egentligen av och an under en period av aningen brett tidsspann. Jag gillar förstås de tre, de är alla poeter fastklämda i vetenskapen.

TORGFÅNGST

Stundvis tronar man inte; man bär. Slutgiltigt bärs man, men den epilogen är en helt annan och i nuet inte särskilt angelägen. Man slår sig så äntligen ned vid en parkbänk i skuggan från något träd vid Mariatorget, det är enklare att sitta här, trots värme blir man mer eller mindre nedstänkt av fontänen i gångrondellens mitt. Likaledes får man legitim anledning att stirra på folk, bänkarna löper i en ring kring fontänen, och man behöver inte ödsla denna betraktelsestund på att stirra ut över ett fånigt och som en själv lika tomt landskap; på något märkligt vis har detta blivit en pliktskyldighet bland stadsborna, enligt min övertygelse. Det har funnits perioder då jag i timmar, emellanåt fulla dagar sett ut över ett obegripligt och lika intetsägande norrländskt landskap. Det är en väntan som också är en ond och oavvislig Beckett-cirkel. Jag är ingen landskapsfilosof. Jag har aldrig rymt dessa nostalgier. Likväl har jag stirrat genom fönstret till det norrländska landskapet och varje gång generats över min fånighet och i samma anslag tänkt att jag på riktigt måste ha blivit en stadsmänniska nu. Jag måste få tro att det enbart är stadsmänniskor som finner empatisk samklang med skogen och landsbygden, det vore rent ut sagt vansinne att själv dyrka sin uppväxts landskap, det är min övertygelse, tänker jag på min bänk vid Mariatorget. Detta att tingen mirakulöst ska öppna sig för mig och dela med sig av någon inre och för allmänheten undangömd brygd är en förhatlig och lika ungdomlig egenhet. Att jag ens sitter så och tänker på dessa stunder av landskapsbetraktelse gör mig generad, att jag sedan själv föredrar betraktelsen av staden måste ju bevisa min landsortsidentitet, således tillåter jag dessa tankar och upphör i återvinnandet av några små minnen som utgör samma scener men på en halvsjunken flotte över tämligen mörka strömmar; med ens en förskjutning av perspektivet. Mariatorget är Mariatorget. Här rivs bladen från träden; ungar skulle likväl kunna drunkna i vattnet som fräser, stänker och gör fint folk våta när den plötsliga iakttagelsen slår sig ned i oasen: barn kan lika gärna drunkna. Ändå: låt dem ha sitt roliga, det är en ouppnåelig lyx, låt dem inte bestjälas, mycket mindre ska de senare veta. I tankemynningen anslås då en kort sagt annorlunda, sedermera milt neurotisk tonföljd och man reser sig inte mitt i besväret.

Jag försöker få ordning på språket. Slaggprodukterna hamnar här.

REGN DEN 16e

På så vis förnam jag smattrandet mot glasrutorna junimorgonen den 16e i sviterna av en, i fråga om sömnen, tämligen snål natt: helt och hållet klart och hämningslöst, som glaset självt, som det burit sig så åt under hela dess livsfärd. Kunde jag se glaset, genom rutorna? Kunde jag höra regnet, genom tjockleken? Det var då, men emellanåt försöker jag, och dessa gånger sitter jag verkligen med det största, rentav ryska tålamodet och väntar på att träffas av begripandet. Jag sitter så och väntar och tänker att jag en vanlig dag ska lämna sittandet och väntandet för att skåda med hela min kropp; för att med min hand närma mig fönstret och känna på smattrandet och att jag denna vanliga dag ska tänka att det överhuvudtaget inte svärmar några som helst märkvärdigheter kring regnet.

FORMULERINGSTYNGDEN

Jag är ung i värvet. Som det återspeglar sig i domänen här cirkulerar texterna kring enstaka ord, något som den överdrivet observanta kan ha noterat. Det väsen, på vilket jag fortfarande ser med spädbarnsögon - meningens, eller dess tyngd; förtäljningspotential, klangrikedom, bredbarhet över brödskivan, och vidare i samma linje - vill sig inte placeras framför det enstaka ordet. Det är jakten på målet. Det är förnimmelsen om nuet och det ogripbara och det är paradoxen däremellan. Innan målet känner jag mig förrådd, stigen dit är bara optisk, själv saknar jag känsla för optik och av självet är jag bedragen. Till mitt innandöme kan jag bara säga "vem är det som bestämmer kompositionen här, om inte jag". Detta är en tanke som tillhör någon annan men som för tillfället spinner runt i någon av min neurologis skrymslen. Där håller den sig barrikerad. Klingar den ut får jag lätt tag på den igen. Jag är ju ett med mina villkor och därav har vi en överenskommelse, min tanke och jag. Och om jag tillåter det ska den sedan bli den ström av "ord" som på ett eller annat vis formuleras ur min tunga: kanske yttrar det sig som så att det finns en eländighet här som är mycket större än det liv jag för närvarande är verksam inom. I teorin är detta en sanning, men där stannar den.

Lustigt är det att jag tänker på denna tanke som en fluga som OANFRÄTT surrar vidare till någon annans tankevalv. Kanske vill den mig något senare, om den då skulle få grepp om mig, tills dess semestrar jag(et)i provinsen. Nå det där.

VID FLYKTENS VÄGSKÄL

I min pågående läsning av Ärret efter drömmen gjorde essän om Bettina von Arnim, och hennes förtjusande kaossymfoni i ett brev till den samtida Goethes mor, mig särskilt lycklig:

"Jag ville skriva, jag såg in i ett omätligt mörker, jag måste också i yttre avseende avlägsna mig från ljuset; kärast var det mig när jag hängde för fönstren, och ändå såg igenom, att solen sken därute; blombukett, vars färger smög sig genom skymningen, den kunde fängsla mig och befria mig från den inre ångesten, så att jag glömde mig själv, medan jag såg in i de skuggflammiga blomkalkarna och doft och färg och former liksom bildade ett helt; då erfor jag sanningar, från vilka jag utgick i mina drömmerier och som plötsligt löste den bundna anden för mig, så att jag lugnt och behärskat kunde fatta och uttala det som jag anade; - när jag betraktade blombuketten, som bara var upplyst genom en springa i fönsterluckan, urskiljde jag färgens skönhet, det övermäktiga i skönheten; färgen var själv en ande, som talade till mig likt blommornas doft och form; - det första som jag hörde var, att allt i naturens skapelser är alstrat genom det gudomliga, att skönheten är den gudomliga anden, alstrad i naturens moderssköte; att skönheten är större än människan, men att endast kunskapen är den fria människoandens skönhet, som är högre än all kroppslig skönhet."

Få saker är så upphetsande som meningar av detta slag. Evinnerliga och svårdresserade men utstuderat ambivalenta och abstraktionsbenägna mot ett synnerligen enkelspårigt narrativ. Till textens stoff sedan: en svårtyglad resa genom ett dystert - till det dystrare - försök till verklighetsmaterialisering; ett idéhistoriskt bifall till klokhetsbejakande livsåskådningar. Jag överväger att betrakta det sistnämnda som en sorts bitterhetsprodukt.

Nåväl, det faller sig inte det minsta märkligt att just denna text tillfredsställde mina smaklökar med tanke på min ständiga faiblesse till långa, tillsynes omöjliga meningsströmmar - sannolikt ett resultat av min egen svårighet till bemästrandet av dessa. Kompositioner av detta slag upphör således aldrig att fascinera. Läsningen av boken rent övergripande är förresten också den mycket angenäm. Ett gott tips.

VERKLIGHETENS FOLK

Under glasbjörken, vid sidan om kapellmästarskjulet i vy över hela den omgärdande kyrkogården: den sista, kala, grå fläcken i landskapet skjuts ut i blickomfångets periferi. Herdens sista mödosamma spadtag innan avgrundsfallet. Den knappt synliga mansbödeln inför det slutgiltiga avlägsnandet. I björkens skuggfall, med blåfrusna kinder, långrock och hatt: de två andra i ömsesidigt uppror. Kapellmästaren utanför sitt skjul, åldras sakteligen men bestämt och tänder en cigarett. Luften som öppnar sig litet. De svarta, nyvakna ögonen i total uppsprängdhet tillhör herden. Ur ett ark, under luppen läser han högt om syndafallets principförklaring "... i urtillståndet utgjöts varken smärta, lust, känslokrav...". Den döde faller över badrumskanten och rakt in i honom - som tappar andan och ser först i ett vansinne från marken den bortgångne angriparen som reser sig i samlad kraft och pustar ut igen och vidare över kyrkogårdsvidderna. Solen är försynt i sitt intrång under björken: de två andra samtalar om tidens oro - jo, jo, visst är den väl motbjudande.

I den påstådda scenen väntar man inte riktigt på något ytterligare än vad som redan nämnts utan trevar och bär vidare på sina gemensamma bördor av att komma hem sent igen till middagsbordet.

Det är ju en remarkabel förgrening i kulturarvet - stjärnåskådningen. Jag läser för närvarande om en helt annan som hellre kan nämnas i en human eller kvinnorättslig ordfåra. Men på ett besynnerligt vis ställer den förstnämnda allt i perspektiv.

Dagar är som timmar.

we got tired of it all