Jag är ung i värvet. Som det återspeglar sig i domänen här cirkulerar texterna kring enstaka ord, något som den överdrivet observanta kan ha noterat. Det väsen, på vilket jag fortfarande ser med spädbarnsögon - meningens, eller dess tyngd; förtäljningspotential, klangrikedom, bredbarhet över brödskivan, och vidare i samma linje - vill sig inte placeras framför det enstaka ordet. Det är jakten på målet. Det är förnimmelsen om nuet och det ogripbara och det är paradoxen däremellan. Innan målet känner jag mig förrådd, stigen dit är bara optisk, själv saknar jag känsla för optik och av självet är jag bedragen. Till mitt innandöme kan jag bara säga "vem är det som bestämmer kompositionen här, om inte jag". Detta är en tanke som tillhör någon annan men som för tillfället spinner runt i någon av min neurologis skrymslen. Där håller den sig barrikerad. Klingar den ut får jag lätt tag på den igen. Jag är ju ett med mina villkor och därav har vi en överenskommelse, min tanke och jag. Och om jag tillåter det ska den sedan bli den ström av "ord" som på ett eller annat vis formuleras ur min tunga: kanske yttrar det sig som så att det finns en eländighet här som är mycket större än det liv jag för närvarande är verksam inom. I teorin är detta en sanning, men där stannar den.
Lustigt är det att jag tänker på denna tanke som en fluga som OANFRÄTT surrar vidare till någon annans tankevalv. Kanske vill den mig något senare, om den då skulle få grepp om mig, tills dess semestrar jag(et)i provinsen. Nå det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar