Under glasbjörken, vid sidan om kapellmästarskjulet i vy över hela den omgärdande kyrkogården: den sista, kala, grå fläcken i landskapet skjuts ut i blickomfångets periferi. Herdens sista mödosamma spadtag innan avgrundsfallet. Den knappt synliga mansbödeln inför det slutgiltiga avlägsnandet. I björkens skuggfall, med blåfrusna kinder, långrock och hatt: de två andra i ömsesidigt uppror. Kapellmästaren utanför sitt skjul, åldras sakteligen men bestämt och tänder en cigarett. Luften som öppnar sig litet. De svarta, nyvakna ögonen i total uppsprängdhet tillhör herden. Ur ett ark, under luppen läser han högt om syndafallets principförklaring "... i urtillståndet utgjöts varken smärta, lust, känslokrav...". Den döde faller över badrumskanten och rakt in i honom - som tappar andan och ser först i ett vansinne från marken den bortgångne angriparen som reser sig i samlad kraft och pustar ut igen och vidare över kyrkogårdsvidderna. Solen är försynt i sitt intrång under björken: de två andra samtalar om tidens oro - jo, jo, visst är den väl motbjudande.
I den påstådda scenen väntar man inte riktigt på något ytterligare än vad som redan nämnts utan trevar och bär vidare på sina gemensamma bördor av att komma hem sent igen till middagsbordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar