I min pågående läsning av Ärret efter drömmen gjorde essän om Bettina von Arnim, och hennes förtjusande kaossymfoni i ett brev till den samtida Goethes mor, mig särskilt lycklig:
"Jag ville skriva, jag såg in i ett omätligt mörker, jag måste också i yttre avseende avlägsna mig från ljuset; kärast var det mig när jag hängde för fönstren, och ändå såg igenom, att solen sken därute; blombukett, vars färger smög sig genom skymningen, den kunde fängsla mig och befria mig från den inre ångesten, så att jag glömde mig själv, medan jag såg in i de skuggflammiga blomkalkarna och doft och färg och former liksom bildade ett helt; då erfor jag sanningar, från vilka jag utgick i mina drömmerier och som plötsligt löste den bundna anden för mig, så att jag lugnt och behärskat kunde fatta och uttala det som jag anade; - när jag betraktade blombuketten, som bara var upplyst genom en springa i fönsterluckan, urskiljde jag färgens skönhet, det övermäktiga i skönheten; färgen var själv en ande, som talade till mig likt blommornas doft och form; - det första som jag hörde var, att allt i naturens skapelser är alstrat genom det gudomliga, att skönheten är den gudomliga anden, alstrad i naturens moderssköte; att skönheten är större än människan, men att endast kunskapen är den fria människoandens skönhet, som är högre än all kroppslig skönhet."
Få saker är så upphetsande som meningar av detta slag. Evinnerliga och svårdresserade men utstuderat ambivalenta och abstraktionsbenägna mot ett synnerligen enkelspårigt narrativ. Till textens stoff sedan: en svårtyglad resa genom ett dystert - till det dystrare - försök till verklighetsmaterialisering; ett idéhistoriskt bifall till klokhetsbejakande livsåskådningar. Jag överväger att betrakta det sistnämnda som en sorts bitterhetsprodukt.
Nåväl, det faller sig inte det minsta märkligt att just denna text tillfredsställde mina smaklökar med tanke på min ständiga faiblesse till långa, tillsynes omöjliga meningsströmmar - sannolikt ett resultat av min egen svårighet till bemästrandet av dessa. Kompositioner av detta slag upphör således aldrig att fascinera. Läsningen av boken rent övergripande är förresten också den mycket angenäm. Ett gott tips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar