På så vis förnam jag smattrandet mot glasrutorna junimorgonen den 16e i sviterna av en, i fråga om sömnen, tämligen snål natt: helt och hållet klart och hämningslöst, som glaset självt, som det burit sig så åt under hela dess livsfärd. Kunde jag se glaset, genom rutorna? Kunde jag höra regnet, genom tjockleken? Det var då, men emellanåt försöker jag, och dessa gånger sitter jag verkligen med det största, rentav ryska tålamodet och väntar på att träffas av begripandet. Jag sitter så och väntar och tänker att jag en vanlig dag ska lämna sittandet och väntandet för att skåda med hela min kropp; för att med min hand närma mig fönstret och känna på smattrandet och att jag denna vanliga dag ska tänka att det överhuvudtaget inte svärmar några som helst märkvärdigheter kring regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar