På tystnadsstråket i solkhettan igår började jag i min djupaste gravs allvar fundera på alla dessa förbigångna artighetspromenader och artighetsblickar och detta det förbigångna artiga välmåendet och slutförde alltjämt i samma fulla allvar tankarna vid all den dårskap som syftar till att detta överhuvudtaget skulle innebära förluster och förlorad tid: ”Men Aristoteles sa ju…”.
En vän ringer ibland. Har vi ingenting att tala om kan vi åtminstone låtsas som om den inledande tystnaden står tät: i full men outtalad ärlighet om vad för mindre påfallande tankar som nu ligger bakom sitter vi i respektive geografiska belägenheter och suckar sådär undermedvetet som man bara förmår efter en mångårig vänskap till varandra, inom vilkens omslutning denna oundvikliga beskådning av den förfärliga uppväxt och utvecklingsprocessen lever halvt kvar i halvbegravda andningskringfamlande halvsanningar. ”Ett slags trygghet”, får vi nog beteckna det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar