Stundvis tronar man inte; man bär. Slutgiltigt bärs man, men den epilogen är en helt annan och i nuet inte särskilt angelägen. Man slår sig så äntligen ned vid en parkbänk i skuggan från något träd vid Mariatorget, det är enklare att sitta här, trots värme blir man mer eller mindre nedstänkt av fontänen i gångrondellens mitt. Likaledes får man legitim anledning att stirra på folk, bänkarna löper i en ring kring fontänen, och man behöver inte ödsla denna betraktelsestund på att stirra ut över ett fånigt och som en själv lika tomt landskap; på något märkligt vis har detta blivit en pliktskyldighet bland stadsborna, enligt min övertygelse. Det har funnits perioder då jag i timmar, emellanåt fulla dagar sett ut över ett obegripligt och lika intetsägande norrländskt landskap. Det är en väntan som också är en ond och oavvislig Beckett-cirkel. Jag är ingen landskapsfilosof. Jag har aldrig rymt dessa nostalgier. Likväl har jag stirrat genom fönstret till det norrländska landskapet och varje gång generats över min fånighet och i samma anslag tänkt att jag på riktigt måste ha blivit en stadsmänniska nu. Jag måste få tro att det enbart är stadsmänniskor som finner empatisk samklang med skogen och landsbygden, det vore rent ut sagt vansinne att själv dyrka sin uppväxts landskap, det är min övertygelse, tänker jag på min bänk vid Mariatorget. Detta att tingen mirakulöst ska öppna sig för mig och dela med sig av någon inre och för allmänheten undangömd brygd är en förhatlig och lika ungdomlig egenhet. Att jag ens sitter så och tänker på dessa stunder av landskapsbetraktelse gör mig generad, att jag sedan själv föredrar betraktelsen av staden måste ju bevisa min landsortsidentitet, således tillåter jag dessa tankar och upphör i återvinnandet av några små minnen som utgör samma scener men på en halvsjunken flotte över tämligen mörka strömmar; med ens en förskjutning av perspektivet. Mariatorget är Mariatorget. Här rivs bladen från träden; ungar skulle likväl kunna drunkna i vattnet som fräser, stänker och gör fint folk våta när den plötsliga iakttagelsen slår sig ned i oasen: barn kan lika gärna drunkna. Ändå: låt dem ha sitt roliga, det är en ouppnåelig lyx, låt dem inte bestjälas, mycket mindre ska de senare veta. I tankemynningen anslås då en kort sagt annorlunda, sedermera milt neurotisk tonföljd och man reser sig inte mitt i besväret.
Jag försöker få ordning på språket. Slaggprodukterna hamnar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar