Snart gick vi skogsledes mot järnvägsspåren och det eländiga allvaret, upp till midjorna i mörker. Staden, som ett innehållslöst kadaver, väntade där den framför oss låg på att något skulle slå an en ton, eller vilken annan som helst bot mot dess oändligt barnsliga stumhet. Vi gick så, med det så kallade anslaget i beredskap och vi var klädda i filt, och just där föreföll det under några ögonblick som så, att vi trodde oss ha fört någonting med ut ur skogsbrynet; vi trodde, innan vi slog oss för pannorna av bedrövelse eller insikt, att alla våra ägodelar fortfarande rymdes inom några enskildas famnar.
Sedan floden, sedan vidare utför, mot tankebrinken - där blev vi stående.
